Uppfattade ni mitt förra inlägg som klagomål på vårt nya boende? Så var det defintivt inte avsett. "Nya huset" skiljer sig på många sätt från "Tingeltangelhuset". Men inte för en sekund vill vi flytta tillbaka. Eventuella problem är till för att lösas. Vårt motto är "Kvinnor kan".
Några dagar före julafton kom tomten - nej, jag menar Ikea - och levererade två stycken 120 cm breda sängar. En till lillasysters rum på andra våningen och en till storasysters rum på tredje våningen. Sängarna ställdes i hallen och Tingeltangelmamman åkte för att köpa julmaten. När mamman öppnar ytterdörren någon timme senare hör hon skrik och stön och aj och oj inifrån. Halvvägs upp till andra våningen befinner sig lillasyster, storasyster och en 120 cm bred säng, som på grund av trapphusets snäva svängar måste baxas upp på högkant. Kvinnor kan.
Vi har burit och svettats. Vi har fixat garderober och Elfa-system. Vi har köpt borrmaskin, borrat hål och lärt oss allt om enkelgips, dubbelgips och expanderskruvar. Vi har lagat en krånglande tvättmaskin, installerat digitalboxen (utan att ringa Robert som kungen gjorde), hängt upp lampor, skruvat ihop möbler. Vi har badat slut på allt varmvatten och lärt oss programmera värmepumpen så den producerar extra varmvatten. Kvinnor kan.
Nu är äntligen bredbandet inkopplat och vi har programmerat det trådlösa modemet. Kvinnor kan.
Och när vi inte riktigt klarar att hålla ett skåp i våg och skruva i tre skruvar samtidigt, när vi behöver ett skåp till torktumlaren, när garderobsdörren inte vill fastna på gångjärnen - då kommer snälla pappa och hjälper oss. Kvinnor kan ta emot hjälp också.
Här är min fina födelsedagspresent som jag fick av
Dubbelörnen. Tack än en gång vännen.
