Vem vet att du har en blogg?... Har du berättat det för dina barn, för din mamma, för dina arbetskamrater?
Världens bästa döttrar, de kan knappast minnas hur livet var före datorerna. För dem är internet en del av det dagliga livet. Mobiltelefonerna har de i handen dygnet runt - närapå. Det är fantastiskt på många sätt. Genom MSN och SMS håller de kontakt med vänner, klasskamrater och släktingar på ett sätt som man aldrig orkade då man var hänvisad till att ringa eller skriva brev med frimärken på. Mängder av information finns tillgänglig dygnet runt, året runt.
Men som förälder måste man varna för farorna med internet. Aldrig, aldrig, aldrig får ni lämna ut namn, adress eller telefonnummer. Aldrig chatta med någon främmande. Datorn finns i vårt gemensamma arbetsrum. Ingen web-kamera. Vi har bestämt detta för att vi är rädda om våra barn. Rädda för de människor som finns därute som agerar på ett sätt som är svårbegripligt för de flesta av oss.
Just nu känner jag att jag inte lever som jag lär och jag är lite skamsen över det. Även om jag aldrig lagt ut namn eller bild på någon i min familj så känner jag att jag balanserar på gränsen. Därför är för min del svaret på den inledande frågan - ingen alls. Det kan finnas någon därute som gått förbi och gissat. Det vet jag inte. Men jag har aldrig medvetet informerat någon.
Jag väljer naturligtvis själv hur personlig jag vill bli. Vilka bilder jag vill visa. Men för mig fyller bloggen ingen funktion om den inte är äkta. Det måste finnas en glimt av min själ här annars är texten död. Funderingarna över om jag blottat för mycket finns dock hela tiden kvar.
Några av de bloggar jag funnit så mycket glädje i att besöka är inte längre tillgängliga för alla. Kanske har de haft liknande tankar som jag. Kanske finns det helt andra skäl.
Det känns fruktansvärt tråkigt att världen är sådan att vi känner en oro inför de konsekvenser personliga tankar och bilder på en blogg kan få om förtroendet missbrukas. För det är ju faktiskt ett förtroende vi ger varandra när vi delar med oss av våra tankar, vårt vardagsliv, våra hem. Alla som tittar på besöksstatistik på sin sida vet att de har många besökare som aldrig lämnar en kommentar. Men även dessa har fått del av ett förtroende.
Bloggen och de kommentarer jag fått från engagerade och vänliga läsare har kommit att betyda mycket för mig. Jag kommer att sakna mina bloggvänner om de försvinner. Kanske någon av dem skulle sakna mig....